|
Nu
är vi på den första kvällen utan ström.
Här har jag faktiskt minnesluckor. Mörkret
kom så tidigt. Det gör det ju i januari.
Det blev något så otroligt mörkt. Vi
vattnade våra kor med regnvatten. Min man
gav dem foder och mockade med hjälp av en
pannlampa som hade alldeles för dåligt
batteri. Jag minns också att vi bjöd in
en granne, en äldre man som satt och frös
i sitt hus och inte kunde laga mat. Att vi
kokade grönsakssoppa på vedspisen.
Vissa
detaljer kan jag se så klart. Morötterna,
löken och kålrötterna och hur vi stod där
och skar.
Fast det var svårt i mörkret. Vi
försökte hålla modet uppe på varandra.
Vi sa: ”Det här kan ju inte hålla på
så länge”.
................
Andra
dagen efter stormen. Vi gnuggade våra ögon,
vi kämpade för förstå. Vi var helt
avskurna från omvärlden. Pojkarna kunde
inte komma till skolan. Och vi kunde inte
ringa och anmäla dem som frånvarande.
Telefonledningen låg i diket som ett enda
trassel. Mobilerna gick inte heller. Inte
ens 112 kunde man ringa. Om någon hade skadat sig hade vi inte
kunnat göra nåt, ingenting alls hade gått
att göra.
Inne
var det halvskymning. Jag hittade inte brödkniven.
Och inte tändsticksasken. Jag minns att
jag var sur. Chocken och overklighetskänslan
låg över oss som en tung tjocka.
Egentligen ville man bara sova. Köket var
det enda rum där vi kunde vistas. Snart
nog blev det trångt, det blev förfärligt
trångt. Vi skavde mot varandra där i
halvmörkret. Allt skulle utföras på nya
sätt. Vi trevade oss runt medan stearinet
droppade. Snart lärde vi oss att alltid
ha en hink vatten ovanpå vedspisen.
Vattenskopan skulle hänga på kanten. Om
den försvann, då blev det kris. Jag
minns ännu hur det sjöng i hinken när
vattnet började sjuda upp. Jag kommer
aldrig att glömma det ljudet.
Vi
var en liten värld för oss själva där
i skenet av en osande fotogenlykta. Vi
visste ingenting om omvärlden. Låg hela
Småland nersläckt? Eller var det bara här? Hade Ljungby ström?
Jag försökte lyssna på radio,
men batterierna var raspiga. Jag försökte
men fick inte in Radio Kronoberg. Jag
passade klockslagen för riksradions
nyhetssändningar. Hängde vid apparaten,
men dom sa inte så mycket om oss
och stormen.
………………………
Stearinljusen
var slut, värmeljusen var på upphällningen.
Vi måste åka in till stan. De flesta vägar
var nu färdigröjda . Men bara så man
kunde bara nätt och jämt komma igenom
med bil.
Längs vägens sidor låg avsågade
grenar som höga vallar. Och massor av ris
fanns på vägen. Det knastrade under däcken
när vi körde. Avkapade stammar stack ut
livsfarligt nära bilen. Jag minns också
att några träd hängde över vägen som
bågar. Och att vi tänkte: minsta
vindpust nu, så faller dom. Det här blev
min andra tur genom stormskogen Den första
var till fots och i mej darrade jag än.
Men
det gick bra, och vi kom fram till stan i
skymningen. Ljungby låg som en glittrande
ö i en helt strömlös omgivning. Det var
nästan overkligt med allt ljuset. Inne i
en affär -
där stod vi först bara och
blinkade, det gjorde ont i ögonen. Stan
var full av folk som var ute i samma ärende
som vi. De kom bärande på
ficklampsbatterier, stearinljus och stora
dunkar med lysfotogen. Jag såg deras trötta
ögon och, jag såg hur dom bunkrade upp
med frystorkad mat och stora lass med
vatten på butelj. Och jag kände igen,
och kände i min kropp hur slitna dom här
människorna var och oroliga.
Men
det var ändå skönt att komma till stan
.Gå på café, och glömma allt en stund.
Och nu ville jag läsa om oss! De stora kvällstidningarna
borde väl ha massor om stormen!
Jag tog en tidning, nästan slet
upp den. Men vilket ras. Nästan
ingenting, jo, en halv sida i en av
landets största kvällstidningar. En halv
sida? När flera hundra tusen människor
var utan ström på fjärde dygnet?
När vi var mitt i den värsta
naturkatastrofen på svensk mark i modern
tid?
Vi åkte hem igen genom det nersläckta
landskapet. Förbi hus och gårdar där
man
bara anade tecken till liv. Människor
som satt och frös. Människor som var
isolerade
och kanske inte ens kunde laga mat.
Jag såg dom här svagt upplysta fönstren,
små svaga ljuslågor i det svarta. Och
jag tänkte att vem som helst av oss här
ute, precis varenda en, egentligen skulle
platsa på
de stora löpsedlarna inne i stan.
Just
nu
Den
kvällen skrev jag i min dagbok: ”Vi är
övergivna av gud och människor.”
………………………
Att
fixa det dagliga blev till ett
heltidsjobb. Jag fick uppbåda allt jag
hade av uppfinningsrikedom. Vedspisen måste
brinna nästan dygnet om. Och massor av
vatten skulle pumpas upp för hand. Ömtåliga
matvaror hängde jag upp utomhus. Jag
ville gärna rädda något lite av det
frysta. Så jag stod och la in kött i
salt på gammalt vis. Och kokade sylt av bären.
Jag skulle kunna berätta hur många galna
detaljer som helst. Hur fiskarna i
akvariet var nära att dö för att
vattnet blev för kallt. Hur det en dag plötsligt
stod vatten i källaren när ett rör frös
sönder. Och hur otroligt smutsigt allting
blev. Högen av illaluktande kläder som växte.
Jag fick ta en halv dag och åka till
Lidhult för där kunde man tvätta. Medan
maskinen snurrade passade jag på att
svabba av mig själv det värsta.
Dagarna flöt i varandra. Tiden stod
liksom stilla och ändå gick den fort.
Det värsta var att det var så svårt att
se. Dagsljuset kom bara motvilligt långt
fram på förmiddan. Jag skrev i ett brev
till nån att här lever vi på månens
baksida.
Utdrag ur programmet ”Sommar i P1”
den 8 juli 2005
Anna
Lilljequist
|
