Mats på
Höjden - Från då till nu.
Året är 1949. På en bondgård i
byn Nässja i S Unnaryd
tar den lille gossen sina
första stapplande steg. Pappa
och mamma brukar en gård med
6-7 kor, ungdjur, några
grisar, får i mängder och så
några arbetshästar. Skogen gav
både ved till spisen och virke
till att bygga upp
husbeståndet till virke för
avsalu som massaved och
timmer, samt kluven
enmetersved till skolan i
Unnaryd.
Mats ville redan som liten
parvel se sig om i världen och
möta nya människor och
miljöer. En dag var han borta
och mamma ropade förtvivlat
efter honom. Då dyker en
vägbyggare upp och berättar
att den tvåårige gossen står
och tittar på när caterpillarn
bökar upp landskapet till den
nya Nässjavägen en bra bit ner
i byn!?
Några år senare tar Mats med
sina nyfunna vänner från
Skåne, som är på RESO-semester
och bor på vår gård. Nu skall
den lille visa vad han går
för! Efter att generation
efter generation har brutit
sten från åkrarna och prydligt
staplat dem till ståtliga
gärsgårdar, börjar nu gänget
att riva dem. Tänk vilka
dunsar det blev när stora
stenar rullade ned för
slänten… Till vilken nytta kan
man fråga sig. Senare blev det
förhör i familjerådet om
VARFÖR GJORDE DU SÅ??…
Än i dag kan man se hålen i
stenmurarna som ett minne från
denna ”epok”.
Vi hade får på bete i Sävsås
en dryg halvmil hemifrån. Dom
gick på ensliga odlingstegar
och blev väl skrämda av nån
älg och gav sig iväg i skogen.
Bud kom från Hult några
kilometer bort, att fåren var
där. Mats – då i 11-12
årsåldern lämnades av från
svarta Folkvagnen med ordern
från pappa: gå du före i den
riktningen så följer ”söerna”
efter dig till Sävsås. Men det
tog bara några minuter så var
alla väck och jag stod där
mitt i storskogen och hade
ingen aning om väderstrecken.
Det var bara att lufsa på och
hoppas att man hittar fram.
Men ack nej, jag gick & gick
och humöret började tryta. Då
– dyker en sjö upp som jag
aldrig tidigare hade sett. Och
på andra sidan låg en by! Men
vilken?? Jag sprang över
böljande mossa i strandkanten
och kom fram till byn. Jag
knackade på och frågade vart
jag kommit. ” Men lelle vän,
du ä i Slätteryd”, sa en
fryntlig dam vid köksspisen.
Jag ska ringa hem till Nässja
så får de komma och hämta dig,
avslutade hon. Till saken hör
att jag i alla fall gav fåren
lite draghjälp, för de hittade
själva tillbaks efter sin
sommarutflykt.
Den 7-åriga folkskolan
tog äntligen slut och man fick
vara hemma och idka
bondegärningen!
Köra hö, vattna djuren, slå
med lie, köra häst på åker och
i skogen, plocka sten…, ja
göromål fattades inte.
Började på ”bondeanstalten”
Stora Segerstads
Lantbruksskola och kom ut
i den stora världen. Här kom
nya influenser att påverka den
lille gossen med både boklig
bildning och möten med båd
lärare och kamrater. Det
gjorde gott!
Mera bondgärning på gården i
Nässja efter skolan blev det
och nu med högteknologiska
maskiner som bl a en gammal
Fergusontraktor, vilken
revolutionerade körslorna
radikalt.
Skogen blev mer och mer min
tillflykt. Där trivdes jag och
fick som ung spoling fälla en
jättegran på en skogsdag i vår
skog. Här var det många gamla
skogs-gubbar som undrande stod
och glodde när trädet föll.
(var nog 1964/65)
– Och han kvistade till och
med trädet med motorsågen”, sa
en gubbe med emfas.
Plönninge Skogsbruksskola
kallade och här fortsatte min
vandring än djupare in i
skogen. Det var en fröjd att
få lära sig mer om röjning och
gallring. Fast att spränga en
jättegrop i skogen till
viltvatten var nog
höjdpunkten. För skog är ju
inte bara träd utan även
fåglar, växter och unika
miljöer har också sin plats
där!
Med nyinköpt Folkvagn blev
radien större och större och
snart blev det dags för min
första anställning som
skogsarbetare. Det var ett
lätt val att börja plantera
och hugga och röja hos
skogsbrukarnas egna företag
Skogsägarna. Nu fick man
hjälpa alla dem som behövde få
ner sina plantor. En het
augustidag när jag och Folke
rensade diken gjorde jag mitt
stora vägval.
Under en rast gick jag upp
till en av gårdarna i Åker och
ringde till Värnamo
Folkhögskola. Jag hade
sett en annons om att det
fanns några platser kvar till
den tvååriga kursen. Rektor
Sten Axelsson svarade vänligt
men bestämt att tyvärr så var
platserna redan fyllda, men
han sätter mig på listan i
fall…
Bara några dagar senare ringde
skolan hem och meddelade att
nu fanns en plats till mig.
Jubel utbröt och en ”riktig”
folkhögskola väntade mig!
Under två år formades nu
gossen till en medborgare som
kunde både engelska och en
massa andra ämnen. Här började
även min idrottsliga karriär
inom volleyboll, då
juniorlandslagsspelaren Anders
Ohlzon kom att sitta vid samma
bord vid välkomstkaffet. Nu
blev det studier och idrott
och bondeliv på helgerna.
Plikten kallade och Eksjö var
platsen för att bli soldat.
Var väl ingen höjdare men jag
satsade på terrängmästerskapet
i löpning så tiden gick fort.
Nu var riktningen utstakad och
jag gick ännu ett år på
Folkhögskolan för
gymnasiekompetensen hägrade. Å
ännu mer volleyboll i näst
högsta och högsta serien –
lindansarlag som vi var –
Värnamo Frisksportarklubb.
Att bli skogvaktare hade nu
blivit det stora målet och för
att komma in behövdes mer
kunskap i skogsmaskinteknik.
Det blev en kurs på
Östboskolan i Värnamo där
man fick köra skotare, bygga
hydraulsystem och leta el-fel
mm.
Jag kom in! Vi var 30 killar
som äntrade skolbänken på
Skogsinstitutet i Värnamo
för att bli skogstekniker. De
här va´ livet. Lära sig om
jordarter, olika trädslag,
mäta upp ytor och kolla
tillväxten på gran & tall. Ja
ämnena voro många. Minns när
vi besökte Mästocka
försökspark där en helt kal
mosse blivit skog på några år
genom dikning, kalkning och
halmtäckning. Och platschefen
Åke Öllsjö gick på i
ullstrumporna och berättade
livligt om sitt livsverk. Till
och med när den lille mannen
föll ner i ett dike, så hörde
man honom där nere i dyn
berätta vidare!
Att söka tjänst som ny
skogstekniker var ett
äventyr. Vi hade 5 olika jobb
att välja på detta nådens år
1975. Det blev Södra
Skogsägarna i Halland för mig.
Med bas hemma i Nässja fick
jag göra diverse
planeringsjobb i
Unnarydstrakten, men efter
bara några månader väntade nya
utmaningar. I Ätran/Torup
behövdes en avverkningsledare
för 25 huggare, 4 skotare och
senare 1 processor. Det var
ett getingbo man hoppade in i
direkt. Men kul var det att
jobba med härliga huggargäng
och maskinkillar som inte
avskräcktes av de brantaste
backar neråt Falkenberg. Att
få anställa fem glada gossar
som nyligen slutat
skogsbruks-skolan i Plönninge
var en höjdare. De var nog
Sveriges yngsta huggarlag då!
Jag valde att söka mig in i
Småland för en ny tjänst i
Gislaved/Värnamotrakten. Detta
för att göra en sista satsning
på elitvolleyboll i Värnamo.
I ett huj var man snart
chef i Gislaved på
skogsbruksområdet där. Här
fanns 100-tals härliga
medlemmar att träffa och prata
skog med.
Jag fick senare tjänsten som
områdeschef i Reftele
och hade många fina år med
projekt av olika slag. Vi
lanserade nya gripprocessorn i
gallring och en
orenteringsrunda till olika
skogsytor för sugna medlemmar
– Ut i Södraskogen.
Så hände det sig att Agneta
kom in i bilden. Hon satt på
Föreningsbanken i Reftele och
hade koll på mina bankaffärer.
Det blev utvecklande samarbete
med bl a en Tjejträff i skogen
i Vä. Fast även om hon drog
till Australien började något
spira oss emellan.
Agneta kom hem och jag bjöd på
gourmetmiddag på Mårten
i Smålandsstenar. Så smått
började vi umgås och på Stora
Segerstads Hästpremiering gick
vi tillsammans för första
gången. Jag för att träffa
skogsbrukare och Agneta för
att träffa bankkunder…
Det dröjde inte länge förrän
Agneta några veckor före
älgjakten knackade på en kväll
i Bjärnaryd i Reftele.
Å bilen var fylld med blommor
och packning. – Jag tänkte bo
här, sa hon. Och så blev det!
Jag tog tjänstledigt
från Södra i två år för att gå
de kurser jag bara kände för.
Det blev marknadsföring på
högskolan i Borås och i Kalmar
samt Växjö. Och så lite
skogsekonomi i Växjö igen. För
att avsluta med
pedagogik/metodik på Uppsala
Universitet. Ooooh vilken
härlig tid det var! Det borde
fler göra och inte bara prata
om…
Vi planerade vidare på vår
jorden runt-tur och i maj
1989 hade vi ryggsäckarna
fullpackade. Innan dess hade
vi köpt Agnetas föräldrahem så
att det var ”vårt” när vi kom
tillbaka efter 6 månader på
luffen.
Att i en månad åka genom
USA med Greyhound buss och
där vi själva skrev ut
biljetterna dit vi ville var
en riktig höjdare.
Att som skogsman vandra runt
världens största träd med 38
meters omkrets och över 1500 m
3 innehåll var grymt att
skåda. Lilla flickan Amber sa:
- ”Well don mother nature”.
Till Japan med besök
hos risbonden Yukio Takeuchi.
Man blev motttagen som en kung
när man sa att man hette Mats.
Då bugade sig japanerna och
sa: - ”Ooooh Matzu”, dvs Matzu
är deras heliga träd Tall. Då
var man allt en stolt skogsman
minsann!
Hongkong och sedan till
Kina bara tre veckor efter
Himmelska Fridens
Torg-massakern. Vilka vänliga
människor man mötte under den
dygnlånga tågresan till Xian
och Terrakotta armen.
Thailand, Singapore för att
flyga till Australien
och Perth. Hyrbil för en tur
rakt ut i ödemarken, men där
fanns också små samhällen med
människor som berättade sin
historia…
Och killen i bussen som varit
”i stan” men skulle hem. Jag
frågade hur stor ”farm” de
har, men han tittade konstigt
på mig och sa: - Vi har en
”station” som är på 230 000
tunnland och 7 000 köttdjur.
Har ni inga staket sa jag? Med
en ännu mer konstig blick sa
han: - Vi har några vattenhål
och djuren går inte längre än
att de kan nå sitt vattenhål!!
Nya Zealand med husbil
var det ultimata resandet. I
det böljade landskapet njöt vi
för fulla muggar och träffade
människor av jordnära snitt,
som vi bodde hemma hos via
SERVAS – en fredsorganisation.
Väl hemma på Höjden satte
renovering av husen igång.
Första julen hängde granen i
en spik i taket och nya
vedspisen var värmekällan.
Mitt lilla företag – Mats på
Höjden – tog sina fasta former
1993 då det registrerades. Och
sen blev Ladan byggd
för att ha folk i och inte fä!
Fram till idag har 34 ½
nationer varit på Höjden.
Man får lite ståpäls när man
har fått den ynnesten att möta
alla dessa HÄR!
Gästerna säger med en mun och
skriver i våra tre fyllda
gästböcker:
- Var rädd om allt det fina ni
har runt omkring Höjden. Detta
vill fler törstande besökare
från jordens alla hörn
uppleva!
Policyn för våra gäster
hos Agneta och Mats på Höjden
är:
Lugna äventyr
Ladda batterierna
Möt spännande människor.
Mats på Höjden 20 februari
2004.
|
| |
Likt
Sokrates filosoferade
två smålänningar i
Athen och Mats
handslag med en gammal
kines i Peking knyter
samman det hela.
Athen - Peking -
Höjden – it´s a small
world! |
|
|
